24 oktober 2014

Snöänka


Snöblask ute, gubben i traktorn och lagom mosig i kropp och knopp efter veckan. Vad passar då bättre än plockmat till middag, godis, en komedi i DVD:n och mys med tre härliga killar och hundarna? Ja, det skulle väl vara ett dopp i badtunnan men det sparar vi till senare i helgen. Efter lite träning i gymmet och en långpromenad med hundar och ungar. Och kanske efter lite byggnationer på övervåningen ifall andan faller på. Och efter en heldag med eldande i kaminen. För det är väl ungefär så vår tillvaro ser ut här i Paradiset. Enkel och rogivande. I min strävan efter struktur och antistress har jag också bestämt mig för att sluta jobba på helgerna. Vilket innebär att datorn har fått stanna hemma och jag nu knappar ett blogginlägg på telefonen. 

Telefonen, ja. I ungefär en månad var jag utan den och hankade mig fram med lånade telefoner utan inlagda kontakter och favoritappar. Det fanns nån nytta med det också. Plötsligt blev jag påmind om att det går leva utan Facebook, Wordfeud, sms och allt det där andra som gör att man sitter med en mobil i handen för jämnan. Istället har jag hunnit träna och bada tre gånger i veckan, städa ur garderober, rensa garage, hålla bättre ordning hemma, unna mig promenader, hålla koll på nyheterna... Nåja, det är väl knappast bara telefonens fel att jag inte hunnit sånt förut, men många bäckar små... Och jag kan glatt konstatera att jag är på god väg att bli den coola och inåtbundna person jag har för avsikt att bli. :-) Jag saknar ingenting av mitt gamla liv utan det känns som att jag har plockat russinen ur kakan. 

På tal om russin. Nu är det dags för rumpa, ben och mage att få sig en duvning i Kalvträsks eminenta gym. Sällskapet väntar. Ha en bra dag!

28 september 2014

iHola!

Söndag kväll. Nyduschad och så där lagom apatisk efter att ha tillbringat största delen av helgen i bil och dessförinnan avverkat en och en halv vecka utomlands. Borta bra men hemma bäst? Jo då, men nog hade jag gärna stannat ett tag till i solen och värmen.
 
Dagarna innan resan bestämde sig en högre makt (och då tänker jag inte på Gud utan på Larssons Mekaniska Förbannelse) för att det var dags för undertecknad att ta en ordentlig paus från verkligheten. Så precis i lämplig tid för att jag inte skulle hinna åtgärda det, gick batteriet på mobiltelefonen sönder. Skönt att inte riskera störande samtal från hemlandet. Men bekymmersamt för mina medresenärer som ibland faktiskt ville få tag på mig och för mig, som därmed inte heller kunde fota just någonting. Har gullat lite med älsklingen för att få till lite innehåll till det här inlägget.
 
Vi bodde vid Costa Brava och färdades längs svindlande, hisnande bergsvägar för att ta oss till Giverola. Broar och sprängmedel var visst inte uppfunnet på den tiden då vägarna byggdes. Hotellet erbjöd ett varierande utbud av aktiviteter sex dagar i veckan. Det gällde att gå igenom schemat kvällen innan så att man visste vad som stundande nästa dag. Fastän jag faktiskt lyckades plöja igenom inte mindre än sexböcker (jag, bibliofilen som under de senaste tio åren läst sammanlagt två och dessa också i samband med en semesterresa) hann jag också testa av ett flertal av aktiviteterna:
 
Vattengympor - Fanns i tre olika varianter och erbjöd trevliga och inspirerande rörelser. På land. I vatten var det snarare en kamp på liv och död och för personer kortare än 1,60 så var det förmodligen bara dödsångest och simhud mellan fötterna som höll dem ovanför vattenytan. Lyckligtvis har jag ju numera lite erfarenhet av dylika aktiviteter så jag kunde anpassa rörelserna efter förmåga och livslust.
 
Step Aerobic - Här var det inte ledaren utan snarare mina förmågor som brast. Lyckades dock skutta mig igenom hela passet trots tryckande värme och strejkande hälsenor.
 
Stretching och Pilates - Gympa i lite lugnare tempo. Skönt för vaderna efter dagliga bergspromenader.
 
Skytte - Både med luftgevär och pilbåge. En entusiastisk Manuel guidade oss på bruten engelska kryddad med latinsk språkmelodi och crescendon i falsett. Det närmsta vi hittills kommit en släktfejd när det gäller prestige...
 
Minigolf - Hatat av vissa, uppskattat av andra. Vi skönjde en kvinnlig dominans (kanske beroende av att hatet mot minigolf var överrepresenterat i denna grupp och man därmed ville göra pinan kort) kopplat till att den manliga delen tillbringade en stor del av tiden bland kaktusar och Aloe Vera-planteringar, letandes bortslagna bollar.
 
Bordtennis och badminton - Svårt att genomföra i havsbris...
 
Tennis - Ja, jäklar. Har hunnit leva ett halvt liv utan att testa detta förut. Skit.
 
Massage - En mycket uppskattad present från svärföräldrarna. Pling-plong-musik, soft belysning, varma stenar, eucalyptus och hårda nypor varvat med mjuka. Mmmm...
 
Nu var det ju inte bara idrottande vi ägnade oss åt. Vi njöt av sol och bad och av välfyllda buffébord - och av varandra! 16 personer och inte ett endaste missöde på tio dagar. Vi hade kunnat bli strandade en sen kväll halvvägs från Barcelona efter att en brysk busschaufför med överfull buss stängt dörrarna mitt framför näsan på oss, men med skolspanskan lyckades jag förmå en annan chaufför att göra en liten avstickare på nån mil från sin ordinarie rutt. Slutet gott - allting gott! Och det var väl tur, för just den dagen firade vi två 40-åringar, en 16-åring samt en 50-åring i form av goda vännen Inger som damp ner som en överraskning tillsammans med sin pojkvän. Under de senaste två åren har vi inte lyckats få till nåt mingel trots att vi båda bor i Skellefteå, men i Spanien gick det!

 
 
 Stilstudie på gullpojkarna.

 
 
 
Mer eller mindre utmattat umgänge en intensiv dag i Barcelona.

 
 
 
  
 
                                          
 
 
 
 
Och alla eventuella kommentarer om detta umgänge -
vare sig ovanför eller runder vattenytan - låter jag vara osagda...
 
 

 
Hmm... Formel 1-förare eller tennisproffs..?


 
 
 
Allting har ett slut. Dagen. Orken. Och semestern.


 
 
 

12 september 2014

Inhopp

Ja jädrar. Nu var det länge sen jag bloggade. Det känns liksom...rebelliskt...på nåt sätt... Inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Som om nån skulle sakna den mitt i valdebatter, IS-hot och epolaepedemier.
 
Men det är väl liksom så mitt liv ser ut just nu. Stora steg för mig men otroligt små för mänskligheten. Sakta, sakta håller jag på att omdefiniera hela min tillvaro. Somliga saker per tvång, andra för att jag helt enkelt vill det.
 
En av de största förändringarna har förstås varit att gå från att vara företagsledare och jobba för andra till att vara sin egen. Från att hela tiden vara tillgänglig till att faktiskt kunna lägga bort telefonen då och då. Från att göra saker som andra förväntar sig och kräver och inte se nåt påtagligt resultat i slutändan till att göra det som skänker glädje, mötas av glädje och i slutet av en arbetsdag kunna sitta med miniräknaren och addera ihop resultatet. Han hade ganska rätt, den där Pavlov!
 
I vanlig ordning har våra familjemiddagar innefattat allt från fyra till nio - tio hungriga vargar i åldrarna fyra till 43.  Om det är nåt jag ska framhäva i eventuellt kommande CV så är det en allt mer utvecklad förmåga att koka soppa på en spik. I de undantagsfall då vi bara är fyra personer hemma, kan jag slås av hur lugnt och tyst och ostressat allt är och inser då att det är faktiskt en sådan tillvaro de flesta familjer har. Så trist.
 
För stressa kan jag. Fredrik också. Så pass att jag i mina bättre stunder inser att det har en starkt negativ inverkan på både fysisk och mental hälsa. Och kanske är det för att jag har taggat ner och har tid för självrannsakelse som jag nu faktiskt känner ett behov av att emellanåt rycka mig själv - och Fredrik - i håret och säga att "Vad spelar det för roll om hundra år?!" Det är till syvende och sidst VI som styr de allra flesta av våra måsten. Som att tvärbygga en altan, snabbisolera och inreda en hel övervåning, planera om en gård, kasta ut ett tjog annonser på Blocket för att få bort diverse skrot och stillastående fordon, lägga ett golv, inreda en källare, komplettera företaget med ytterligare verksamhetsgrenar... För ser man i backspegeln så har vi faktiskt åstadkommit en del i projektväg i sommar också. Vi har byggt om stugan nere vid stranden och försett den med bryggor och eldstad, vi har målat om alla hus i Kalvträsk och är på god väg hemmavid, vi har planerat om gården, vi har påbörjat byggnationer så som altanbyggen och isolering/inredning av vind, vi har byggt en farstukvist...
 
Alldeles snart stundar en paus från verkligheten. Ända tills för någon dag sedan var den i farozonen då en älskad och central person drabbats av sjukdom, men nu siktar vi på att bara vara och umgås med de flesta av våra närstående under tio dagar. Jag ser det som en liten milstolpe, liksom en reningsritual från allt som varit tidigare. Efteråt ska den grå, undfallande, stressade och tjänstvilliga Jenny-Ann-puppan utvecklas till en självcentrerad, hemmafokuserad, strukturerad och lättsam fjäril. Fan tro't.
 
I höst ska jag baske mig ge mig själv utrymme för vardagsmotion och den vattenträning jag har fått på recept för att slå tillbaka mot den där rackarns Bechterews som verkar ha slagit klorna i mig. Jag ska slå bort känslan av att jag alltid borde vara någon annanstans och göra nåt annat och istället ha mer fokus på här och nu. Jag ska vara en närvarande mamma, sambo och familjehemsförälder - det senare en ny erfarenhet som gett mersmak!  Och jag ska låtsas som att det här är icke infriade löften som jag aldrig tidigare uttalat varken IRL eller på den här bloggen...;-)
 
Och självklart borde jag ha dekorerat det här inlägget med några läsvänliga och layoutmässiga foton. Men faktum är att jag knappt har tagit ett kort sedan i juli och de jag har, ids jag inte leta fram. Lix!
 
 

31 juli 2014

Sista skälvande...

Sitter här tidig morgon på min sista arbetsdag på min anställning. Vädrar morgonluft i dubbel bemärkelse! Nu hoppar jag - utan skyddsnät men också utan nån större oro för att jag inte ska kunna sätta mat på bordet. 
 
Som avslutning har jag försökt ha min första riktiga semester på tio år. Det gick väl sisådär. Däremot har jag haft paus från både Facebook och bloggen. Detta till stor del beroende på en sjujäkla dålig internetuppkoppling i stugan i kombination med en känslomässig berg-och-dalbana vilket inneburit att när jag väl tagit mig ut på nätet så har det jag velat skriva ändrats många gånger om - för att inte tala om att det varit lögn i helvete att ladda upp bilder.
 
Trots att underbara, vilsamma och sociala dagar blandats med nattsvarta sådana, landar denna sommar (som jag betecknar som slut i och med augusti månads intåg) på plus. Jag har, precis som säkert de flesta i Sverige, förverkat minst tio års badranson och har njutit av att ha stugan full med folk. Det sägs ju att bilder säger mer än tusen ord så jag tar hjälp av lite foton...

Stugan full hela sommaren. Förutom alla barn med bihang,
har vi fått besök av släkt och kära vänner. Och i början av juli
förärades vi av en ny familjemedlem som ska bo hos oss några
månader. En fantastisk kille som smält in i vår röriga och
rörliga familj på bästa sätt!
 
Och på tal om familj så har jag fått förmånen att leka moster
till goda vännens lilla nytillskott. Sånt sätter definitivt
hormonerna i rörelse!
 
Turerna till schtaaan har, i vanlig ordning, varit ytterst sällsynta.
En tur till stadsfestivalen unnade vi oss dock. Vissa åkattraktioner
föll i godare jord än andra hos den äldre generationen...
 
 
Nu har vi ju ett flertal hisnande utflyktsmål i Paradiset också.
Som till exempel en mörk grotta och ett högt torn som vi,
vår vana trogen, besöker några gånger per år.
 
Och för små barn och fyrbenta...nåja...stora tvåbeningar
också...är kossorna i byn alltid ett välkommet inslag.
 
Med fiskelyckan har det varit sämre bevänt.
Trots ett flertal fiskekort för ädelfisk och
ett ganska stort antal timmar ute på flotten
uppgår fångsten till några gäddor.
 
Minsann har jag inte, i ett il av övertro på min egen förmåga,
spelat fotboll också. Barfota. Korta hälsenor dagen efter... 
 
Allt efter som sommaren nalkats mot sitt slut, har insikterna
om allt man BORDE ha gjort hunnit i kapp. En eller ett par veckor
i sträck i stugan är underbara så länge man är där - inte fullt lika
fantastiska när man kommer hem...
 
En tur till Lycksele djurpark har vi hunnit med också. Förutom
resan och middag ute betalade vi inträden för ungefär en tusenlapp
och hann sedan klappa några getter och se vem som kunde hoppa
som en gräshoppa innan skyarna öppnade sig och vi flydde hem igen.
Nog var killingarna söta men kanske inte SÅ söta...
 
Och på tal om vatten... Hela vår tillvaro i Paradiset cirklar ju runt
vatten på ett eller annat sätt...
 


 







Så var sommaren och min bloggstund över för denna gång. Vi får se när vi ses i detta forum igen. Oavsett om och när, lovar jag både er och mig själv att eventuella inlägg hädanefter inte ska inrymma samma mått av stress och frustration som förr! 

 

 

 

 

 

 
 

17 juni 2014

Vägskäl

Tänk att sommaren skulle ta slut när sommarlovet började! Så kändes det i alla fall, när drivis och snöstorm (typ) drog in över Sverige lagom till ungarnas första välförtjänta sovmorgon.
 
Och trots väderleken närmar sig också min semester och med den också en lite annorlunda tillvaro för från första augusti är jag min egen. Jag har en del uppdrag, både korta och långa sådana, men har också en tanke på att kunna vara mer hemma. I dag togs ännu ett steg i den riktningen då vi hade besök av en socialtjänst som lagt en förfrågan om vi kan öppna upp vårt hem för (ännu en) person. Kanske ser vår tillvaro annorlunda ut inom en ganska kort framtid.
 
I förra blogginlägget skrev jag om Elias, som tagit steget in i vuxenlivet och både tagit studenten och fått jobb. Förra veckan var det dags för Freja att lämna grundskolan och Isac att ta sluta sexan. Många vägskäl, alltså...
Stilig Isac...

...och vacker Freja.

Byta klass kan ju vara lite...halsbrytande...
Gestaltas här av Isac som passade på att gå till
väders i samband med ett evenemang i
Bastuträsk förra helgen.
 
Ännu ett litet vägskäl, eller kanske en liten omväg som lett tillbaka till ursprungspunkten är att Fella, med benäget bistånd från underbara valpköpare, fått delta i den årliga bulldog-showen i Norge. Hon är nog en "late bloomer" för kritiken av utställningsdomaren var mycket bättre än för två år sedan. Och faktiskt drog det lite i tävingsnerven för fröken Larsson. Hoppas, HOPPAS, att tillvaron ger utrymme för lite träningslust framöver.
 
Även om denna dag varit fylld till brädden av besök, återbesök på handkirurgen, trasig traktor, inköp av byggnadsmaterial etc etc, har det ändå varit en sällsynt lugn dag eftersom jag inte varit på väg någonstans, varken i jobbet eller privat. Fler såna dagar vill jag ha! Hann till och med komma på att jag inte visat utlovade bilder på köket efter vår mini-/penselrenovering under våren. Så här kommer lite smakprov.



Och lånevovven Ykksa är hos oss medan matte och husse
ordnar tillökning i familjen i form av en liten tvåbening.
Välkommen till världen, Jonathan!
 

8 juni 2014

Sjung om studentens lyckliga dar...

Knottbitna ben, håret på ända och i starkt behov av en dusch. Det vittnar om några härliga dagar. Ganska många faktiskt. I vanlig ordning vid denna tid på året har Fredrik bara två lägen - utslagen eller sönderstressad - men själv har jag hunnit göra bort det mesta jobbiga arbetsmässigt och även om jag har haft mycket att göra sista veckorna så har det mest handlat om praktiska saker som att bygga och inreda - och sånt gör ju bara gott i själen. Att jag dessutom fått mitt finger tillbaka, om än i decimerat skick, gör det lite lättare att hålla i hammare och pensel. Varma kvällar har erbjudit möjlighet till små "bara vara"-utflykter där jag, Birk och hundarna förundrats över livets små mysterier - som att man kan äta harsyra och att en groda kan bli så rädd att den hoppar in under gräsklipparen. Och så har jag och svärdottern börjat övningsköra - trevligt och klokt att jag får träna mina pedagogiska färdigheter inför drabbningarna som jag kommer att ha med Freja till hösten.
 
Work in progress...
 
 
Birk och tre av våra fem fyrbenta
på väg till grannens damm...
 
 
...ett paradis både för hundar och mygg.
 
Under den gångna veckan är det dock, för ovanlighetens skull, Elias som har stått i fokus. Med råge! Han lyckades pricka in sin 19-årsdag och student med ett par dagars mellanrum. Förutom en mer eller mindre traumatisk upplevelse för mig och min börs på Dressman och på en av stans innerestauranger (och ett förmodligen ännu större trauma för barnen när min ena sandal plötsligt rämnade och jag lagade den med eltejp) så avlöpta födelse- och studentförberedelsedagarna väl. 
 
 
En hel landskyrka full av vita mössor och ett gäng välförtjänta stipendiater.
 
Inte bara snygg...
 
...duktig också!
 
Elias och (den andra) kvinnan i hans liv. ;-)
 
För första gången på 43 år hade jag lejt bort tårtbakeriet.
Styvsonen William, som tar studenten till veckan,
fick också välförtjänt uppvaktning.
 
Med resten av familjen upptagna på annat håll har jag och Lilleman tagit oss en världsfrånvänd egohelg i Paradiset. Att jag lyckades skicka mobiltelefonen med Fredrik, som var förbi en sväng, gjorde faktiskt ingenting förutom att det var frustrerande att inte ha tillgång till kameran. 21 grader i vattnet har inbjudit till mycket bad och plask - och när jag tog fram flytvästen så började till och med badkrukan Fella simma ordentligt. En mysig kanottur har vi också hunnit med (underbart att känna lugnet och låta Birk paddla själv; "Mamma, kör vi framåt eller bakåt nu?"), och sisådär en fyra - fem cykelturer varje dag. Nu gäller det att bygga vidare i stugan nere vid stranden så att vi kan börja bo i den. Längtar efter att vakna vid spegelblankt vatten och tystnad. Tur man är morgonpigg för senaste inköpen får mig att tro att när resten av familjen vaknar kommer tystnaden att vara ett minne blott...